Bränt hår

En sann berättelse om några självupplevda timmars arbete under ett av tusentals arbetspass i samhällets tjänst. Kvällens första jobb på Norrmalms polisdistrikt skulle sluta i personlig tragedi.

Passet börjar lugnt

Händelsen utspelar sig i mitten av 90-talet. Det var på den tiden då polisens noteringar om händelser hette ”ingripandemeddelande” och fördes på papper och i terminalmiljöer istället för i Windowsmiljöer. Dessa arkaiska terminaler var av plåt och var i vissa fall RÖS-skyddade för att förhindra att strålning från skärmen snappades upp av främmande makt. Det fanns nämligen, trots Berlinmurens fall, fortfarande en ganska väldefinierad fiende i öst. Mörkt statsförvaltningsgrå skärmbild med ett blinkande understräck signalerade att terminalen var  redo för att ta emot kommandon.  Jag känner mig ofantligt mycket äldre än jag är när jag tänker på hur mycket som förändrats sedan dess.

Jag och min lika färske kollega i B-turen på Norrmalm hade påbörjat arbetspasset vid 21-tiden och vår vana trogen hade vi tryckt i oss en varsin kebab med bröd. Med fördel handlade man vid den tiden sin kebab med bröd på Kebab House i korsningen Vasagatan-Kungsgatan. Då hade man i sin polisiära snålhet nämligen råd att köpa två för 19 kronor per styck. Idag, om man får tro skyltningen som kan ses i Google Maps Streetview, så är en kebab med bröd uppe i hisnande 30 kronor. Vissa saker var bättre förr. Å andra sidan så hade man mindre lön då så det kanske tar ut varandra när jag tänker efter.

Larmet går

Det moderna och proaktiva polisarbetet som idag genomsyrar ordningspolisernas arbete hade ännu inte haft sitt genombrott, så vi puttrade runt i maklig takt i Stockholms citykärna i väntan på att ett brott skulle uppdagas och kablas ut på polisradion. Våra kebabstinna kroppar studsade till lite, som om de blivit abrupt väckta ur djupsömnen, när vi blev anropade på radion. Jag hade lärt mig att förstå ledningscentralens arbetsmetoder så jag förstod att det inte var något höjdarjobb vi skulle få. De riktigt eftertraktade jobben fick man slåss om. De gick ofta ut på radion som så kallade all-anrop. Hela Stockholms city inklusive kranskommuner kunde höra när dessa högt eftertraktade och efterlängtade arbetsuppgifter ropades ut. Då gällde det att vara först på radions sändknapp  om man skulle ha en chans att få jobbet. Nu fick vi ett direktanrop så det betydde att operatören hade valt ut just vår patrull. Urvalet var förmodligen slumpmässigt eftersom operatören knappast kunde ha vetat om vi – de utvalda – besatt någon särskilt passande kompetens för jobbet. Vi brukade alltid hinna med att titta till våra lokala A-lagare innan vi ropades upp. Vanligen hade vi hunnit ta en sväng genom faret under Vattugatan och genom de centrala parkeringsgaragen samt slagit en flukt på plattan innan första jobbet kom. Den här kvällen var inte en av de som man i sina memoarer skulle ge epitetet ”vanlig”.

Larmet i sig var inget ovanligt. En kvinna med röstläge gränsande till hysteri hade ringt 112 och berättat för operatören på polisens ledningscentral att  hennes före detta pojkvän stökade runt utanför hennes dörr på Dianavägen i Hjorthagen. I informationsflödet från den förmodat lika kebabstinna radiooperatören, fick vi veta att ett av den pågående bataljens första offer var ett brevinkast i lägenhetsdörren. Uppenbarligen hade den före detta pojkvännen stått utanför och fluktat genom brevinkastet och observerat ett par för honom obekanta herrloafers på hallmattan. Den svartsjuka som då vällde upp överväldigade honom och gav honom sådan styrka att han med handkraft helt sonika ryckt loss hela brevinkastet.

Framkörningen går fort

Jag och kollegan tittade på varandra och insåg att vi hade tänkt samma tanke. Om man kunde göra något dylikt med ett brevinkast så kunde man nog bära hand på en kvinna också. Fara för liv och hälsa alltså. Utan vidare diskussion så kopplades det blåblinkande och stresshöjande ljuset med tillhörande sirener in. Vi forsade över Valhallavägen och vidare på Lidingövägen. Förbi Stadion och försvarshögkvarteret. Jag slog ett slött getöga mot högkvarteret och ett svidande minne blixtrade förbi. Där hade jag några år tidigare avslutat min militära karriär med bitterhet efter ett nedlåtande samtal med en flygpsykolog. Psykologen, som vid närmare eftertanke nog inte hade alla hästar hemma trots närheten till kavalleriregementet, hävdade att min svårighet att manövrera arméflygbataljonens helikoptrar hade något med min attityd till försvarsmakten att göra. -Imbecill, tänkte jag och tog åter fokus på gaturegistret i taxikartan. Med kartan i knät hann jag precis få koll på adressen i höjd med Kungliga tennishallen. Någon sekund därefter brakade vår Volvo 850 tvärt vänster och upp på höjden.

Vi lät sirenerna ljuda längre än vanligt för att om möjligt skrämma den försmådda pojkvännen till underkastelse. På Artemisgatan slog vi av på takten och tog höger in på Dianavägen. Efter ett tiotal meter så kom vi till rätt port. Med forcerat lugn steg vi ur bilen och låste ordentligt om oss. Innan vi hann stega bort mot porten så flög dörren upp och en man i affekt for ut. Han såg skärrad ut och jag kände en lättnad över att slippa ta konflikten inne i trapphuset. Trots mina få tjänsteår hade jag redan fått smaka på trånga handgemäng i tunnelbanevagnar och trånga trapphus i Gamla stan. Det var sådant som jag lärt mig att undvika. Mannen skrek med panik i rösten: ”Det brinner.” Han pekade frenetiskt in i trapphuset och jag tänkte att han kanske menade att det brann i knutarna och att vi skulle skynda oss. Det här var ju ett helt vanligt lägenhetsbråk som inte var mer annorlunda än alla andra. Jag ökade för syns skull på steglängden de sista metrarna mot porten och fick då se, utan att ändå riktigt förstå, vad mannen menat. Hyreshuset som var av trevåningsmodell med flera trappuppgångar, hade genomgående trapphus med en fönsterförsedd dörr på framsidan och en likadan på baksidan. Innanför porten fanns en liten trappa som ledde upp en knapp halv våning. Jag stod så att min siktlinje precis nådde över golvet ovanför trappan och jag kunde se den motstående dörren och genom dess fönster ut på bakgården.

Oron flammar upp

Det kom ett underligt ljus från bakgården. Ett fladdrande brandgult ljus som tillsammans med den skärrade mannens utrop gav slutsatsen att det var ljuset från eldslågor jag såg. ”Men ska det vara nödvändigt att elda sönder saker bara för att man är förbannad på ett fruntimmer”, tänkte jag med en djup mental suck. Jag joggade tillbaka till bilen och ryckte åt mig den lilla pulversläckaren från bagageluckan. Jag gladde mig åt de veckovisa fordonskontrollerna som våra yttre befäl tvingade oss att slaviskt följa. Varje söndags morgonpass var det stor genomgång och utrustningskontroll av samtliga bilar. Endast en bil rullade i Stockholms city under den tiden som vården pågick. Pulversläckaren var följaktligen helt funktionell med plombering och allt. Jag sprang tillbaka in genom porten och besteg trappen i två nästan ungdomliga kliv och tänkte att jag nu skulle få mitt elddop vad det gällde polisiär brandbekämpning. Jag hade ju faktiskt fått bra övning i den ädla konsten när jag svedde håren på händernas ovansida under min samhällspraktik på brandstationen i Kista. När jag gick polishögskolan så ingick det en veckas praktik i en annan samhällsviktig funktion. Jag hade valt räddningstjänsten och fick äran att släcka en containerbrand. Ingen hade dock talat om för mig att man skulle ha handskar på sig när man släcker eld i tillslutna utrymmen. Vattenångan som forsade ut ur containerns öppning svedde både ögonbryn och händer till rodnad. En läxa är bäst lärd självupplevd.

Det var således med ett någorlunda stor känsla av självförmåga som jag stegade igenom trapphuset mot baksidan. Ingen gärningsman fanns i trapphuset så jag antog att han stod och beundrade sitt pyromandåd på baksidan. Det hopknycklade brevinkastet låg som ett bevis på gärningsmannens fenomenala styrka slängt mitt i gången. När jag närmade mig bakdörren så frågade jag mig vad som fanns där ute som kunde brinna. En däcksgunga, en papperskorg eller kanske en parkbänk. Det som verkade mest troligt var en papperskorg. Bara ordet säger ju en del om den höga förekomsten av brännbart material som borde finnas i en dylik. En enda tändsticka kan räcka för att sätta fyr på en sån där grön plasttunna vars öppning som ser ut som grillen på en nyare BMW. När jag nådde fram till dörren såg jag direkt papperskorgen som stod på sin stolpe på bakgården. Papperskorgen såg så konstig ut. Det fanns ingen rök och det slog inte ut några lågor från den. Den såg faktiskt helt oskadd ut. Jag fann det ganska märkligt men visste samtidigt att jag inte tagit fel på ljuset. Det var ljuset från flammande eld jag hade sett. Jag kunde fortfarande se det perifera fladdrande orangefärgade skenet. Frågan var nu bara vad det var som brann.

Panik med fokus

Ett sprakande brännande ljud slog emot mitt högra öra i samma sekund som jag sköt upp dörren. I ögonvrån kunde jag urskilja källan till det flammande ljuset nere till höger. En omisskännlig lukt av  en kolgrill som tänts med alldeles för mycket tändvätska slog samtidigt emot mig. Det fanns en annan skrämmande och illavarslande doft i de fräna ångorna. Jag gjorde min brandsläckare klar. Jag vred på huvudet för att lokalisera brandhärden med blicken. Jag tittade ner. På marken nedanför granittrappan låg ett tygbylte. Ju fler millisekunder min blick var fäst vid byltet desto större blev det. Blickfånget växte och byltet växte med det. Byltet var klätt i jeansjacka och ljusblå byxor med hål på knäna. ”Den djävulen har tänt på henne”, hann jag tänka medan jag ryckte sprinten. Jag drog den med sådan kraft att ringen som sprinten satt i blev oval.  Jag skrek för full hals till min kollega efter vatten, ambulansen, förstärkning, brandkåren. Var fan var han någonstans förresten? Jag stod där med släckaren i ena handen och munstycket i den andra. Hur var det nu? Skulle man spraya från huvudet och ner mot fötterna eller var det tvärtom? Gällde det bara när man släckte kroppsbränder med filt? Är pulvret giftigt att andas in? På några nanosekunder ställdes en ofattbar mängd frågor som det inte fanns tid att besvara. Ryggmärgen svarade direkt. Jag spred det vita kvävande pulvret över kroppen som nu hade slutat röra sig. Varför slocknar det aldrig? Vad var det den hysteriske mannen hade skrikit? ”Det brinner”, ”hon brinner” eller ”han brinner”? Vem var det som låg där? Jag kunde inte se igenom lågorna. Förloppet var rasande fort. Det tog bara någon sekund, men det kändes som att lågorna aldrig ville ge sig. Det fräste och bubblade från kroppen som när man häller vatten på varma stenar i en lägereld. När jag äntligen lyckats släcka så såg jag att det inte var en kvinna utan en man. Ansiktet var bränt till en skorpa och såg ut att vara täckt med svart gammal flagnad målarfärg. Gulnade ögon stirrade rakt fram och det luktade bränt hår. Jag försökte närma mig kroppen för att kontrollera pulsen, men kroppen var för varm. Jag kunde inte ta i honom. Det var som att ta i ett glödande vedträ. I ett tafatt och fatalt försök att bedöma skadorna så lyfte jag försiktigt på ena sidan på jackan med munstycket på brandsläckaren. När nytt friskt syre kom innanför kläderna igen och fick kontakt med den heta kroppen så slog lågorna upp igen. Pulvret som låg som ett florsockertäcke över kroppen virvlade omkring när mannen fattade eld igen. Lågorna slog upp en halvmeter med en kraftig puff. Jag ryggade instinktivt bakåt och kände värmen i den vita pulverdimman som slog emot mitt ansikte. Jag tryckte in handtaget på pulversläckaren igen och till min lättnad så fanns det fortfarande pulver kvar. Jag tömde släckaren och slängde den åt sidan. Lågorna hade äntligen slocknat.

Långt bort i någon obegripligt avlägsen del av den tunnel jag befann mig i så var det någon som började pratade med mig. ”Vad fan! kom inte och snacka med mig nu”, yrade jag för mitt inre. Det är inte läge för några käcka tips om att polisen borde göra ditten eller datten. Uppenbarligen hörde inte min nyfunne samtalsparter mina tankar för det fortsatte att snackas. Tjatttret blev långsamt klarare som om någon långsamt och obemärkt tog av mig ett par hörselkåpor. Sakta började jag skönja en riktning varifrån ljudet kom. Tjattret kom nerifrån min vänstra höft. Jag tittade ner och insåg att det var min radio som pratade. I något ögonblick hade jag haft sinnesnärvaro att skicka ett larm till ledningscentralen. Eller var det kollegan som gjort det? Ingen av oss hade vid debriefingen något minne av det. Nu besvarade ledningscentralen vårt larmanrop. Det var ingen av oss som kunde ge ledningscentralen några klara besked om vilka resurser som behövdes så de skickade allt. Kollegan kom nu utfarande från trapphuset med ett gäng filtar och en hink med vatten. Vi täckte snabbt över kroppen med filten och dränkte den med vatten. Vi hällde hink efter hink över kroppen för att om möjligt kyla den brännheta kroppen.

Jag gick ner på knä och tätade till filten för att förhindra att elden flammade upp igen. Då vred den brända mannen på huvudet och såg på mig. Hans ögon var gulbrända.  Det frasade som ett kardborreband när den brända huden revs upp mot hans krage och så sade han: ”Vad har jag gjort?” Jag försökte hålla honom lugn, men hade fullt sjå att hålla mina egna känslor i schack. Hans armar låg vridna på ett otäckt sätt ovanför huvudet. Det lyste rött och sårigt i hans näsborrar och svalg. Jag svor högt för mig själv. Jag kände en våldsam ilska bubbla upp inuti. Jag kunde nästan känna hur ögonen mörknade. Vad hade han för rätt att utsätta mig för det här? Jag kände att all sympati jag alldeles nyss haft och all medkänsla för svagare människor som min farmor så envist tutat i mig som barn var som bortblåst. Jag tog min vrede och satte mig på en parkbänk och lät chocken skölja över mig.

Eftersläckning

Efter en evighet kom till slut vårt yttre befäl. Gatukontoret måste ha dragit om Lidingövägen via Frescati och Lill-Jans skogen sedan vi åkte där sist. Befälet tog oss unga polisassistenter åt sidan och andra kollegor och räddningspersonal fortsatte med att begjuta den sönderbrända mannen med vatten. Befälet berättade att mannen tagit sin bensindunk ur bilen och hällt bensin över sig och tänt på. Då får jag syn på dunken som låg på marken ett par meter från mannens kropp. På lite större avstånd såg jag att benen som sticker ut under filten verkade vara intakta. Jag försökte dra mig till minnes hur många procent tredje gradens brännskador man kan ådra sig utan att dö. Jag mindes att jag under en föreläsning i krigskirurgi på officershögskolan sett en bild på en kropp som delats in i nioprocentsandelar. Varje lem motsvarar cirka nio procent av kroppens yta. Det skulle betyda att bålens yta på framsidan är nästan 20  procent. Jag undrade för mig själv om man kunde överleva något sådant.

Ambulansen kom och körde iväg med mannen. Vi andra stannade kvar ett tag innan vi gjorde oss redo för att avsluta passet. Vi skulle bli tjänstebefriade och blev beordrade att åka in till stationen för en kort genomgång. Jag gick fram till platsen där mannen legat. Jag stod och tittade en stund på den torra fläck som omgärdades av en pöl med vatten som var blandat till en smet med ett vitt pulver. Något svart stack upp ur smeten och jag böjde mig ner för att plocka upp det. Ett armbandsur. Urverket gick fortfarande trots att boetten hade smält och blivit skev. Armbandet var borta. Uppbrunnet. Jag torkade av det feta stoftet och resterna av det smetiga pulvret och stoppade klockan i fickan. Jag tänkte att jag skulle ge den till någon som sedan skulle lämna den till mannen. Det blev aldrig så. Mitt under debriefingen dagen efter så stannade klockan för gott. Jag antog att 20 procentiga brännskador var mer än vad människokroppen tål.

Annonser

5 reaktioner till “Bränt hår

Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Skapa en gratis webbplats eller blogg på WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: